Hawaii

Idag byggs det altan på vår uteplats.
Barnens farfar och fader bygger, och sonen är arbetsledare. Han täljer pilbågar och står med piska.
När det var dags för lunch fick det bli pizza så de skulle orka resten av dagen.
Jag fick också en, trots att jag inte byggde. Snällt va?
När jag ätit tre fjärdedelar så låg där ett fint litet lockigt, svart hårstrå och väntade på mig.

Tror ni att småbarnsmorsan som älskar pizza och sett det mesta av äckel slutar äta då?
Nä. Jag väljer att tro att det kommer från pizzabagarens finger, eller möjligen underarm, som tvättas ofta.
Gött var det!

Kanske borde ha varnat känsliga läsare där?

Årets idol...

...följer inte jag.
Fast efter Bridget Jonestroschocken på bild 16 är jag fanimej beredd att börja!

Dagens Kallekommentar

-Mamma, han tänkte kasta basketbollen på min PUNK!

Lika som bär, eller?

Hjärnsnack

Jag försöker få barnen att vara ute en stund efter dagis och skola trots regn. Funkar inget vidare.
"-Hjärnan mår bra av luft när man varit inne på skolan"
-"Min hjärna är redan full."

Ridå.

Pick your battles eller?

Min underbara morgon såg ut som följande.
Kalle sitter fastklistrad framför Saltkråkan och tror han är med i filmen själv, han spelar Pelle.
Han håller i sin smörgås utan att äta. Jag säger nog till honom ungefär 50 ggr totalt att han ska äta upp smörgåsen. Sedan har han en till....
Varför vi äter frukost framför tvn har att göra med att mina barn vaknar mellan kl 04-05, soffan är skönare när man själv halvsover. Moralpredikan här undanbedes.
Ebba är arg från det att hon vaknar kl 05 tills dess att jag lämnar kl 09.
Någon har sagt att tonåren blir mildare om trotsen i unga år är ordentlig. Stämmer det? Nja, vågar nog inte lita på det.
Det började med att jag inte fick ta av hennes nattblöja som var på väg att spricka.
Sprattel sprattel, spark & "Neeej! Mamma bort!"
Hon älskar sin vagn och ligger gärna där och mornar sig, det är helt okej.
Men samtidigt vill hon se på en annan film än den Kalle ser. Jag erbjuder den bärbara dvdn bara för att få dricka lite varmt kaffe och få det tyst. Vi väckte definitivt grannarna. Den bärbara dvdn godkänns ej.
Jag erbjuder en välling, det accepteras och det är tyst i 2 min. Jag sveper mitt kaffe.
Efter en lång stund av tjafs om uppätande ska vi klä på oss.
Kalle tycker det är lättare att ligga ner när han klär på sig sina byxor så det tar lite tid.
Ebba säger direkt att hon ska vara nakenfis idag.
Här anar jag oråd. Hon är nämligen rätt bestämd av sig.
Jag tar fram 2 byxor och 2 tröjor så att hon får vara delaktig i bestämmandet, men det duger ej,
"Annan byxor".
Hon river ut hela byxlådan och tycker så småningom att ett par shorts är lämpligast.
Nu ringer grannen och ber mig lämna hans 2½-åring med. Inga problem, jag ska bara få på mitt barn lite kläder....
Ebba vägrar fortfarande.
Nu kanske ni tänker så här " Det är väl för fan bara att klä på henne, hon är väl starkare än ungen?" Förvisso är jag starkare, men barn som sprattlar är ingen lek.
Jag bestämmer mig i stressen för att hon får gå ut i blöja. Jag sätter henne i vagnen och meddelar att hon får gå som nakenfis.
Vi struntar i att borsta håret, det hänger i ögonen.
Men borsta tänderna var det enda hon gick med på under hela morgonen.
I trappuppgången frågar jag om hon fryser. Hon tittar på mig och ler "Det är skönt".
Suck.
Det är alltså inte sommar ute. Har ni sett filmen The perfect storm så närmar vi oss sanningen.
Vi andra har jacka, mössa och vantar.
Väl ute i stormen går Ebba med på tröja, byxor och vantar. Resten får vara.
Ebba transporteras därför till dagis i dessa kläder.
Hon gallskrek och var arg hela vägen. Hon ville inte till dagis.
När vi kom fram så lämnades grannflickan och vi gick in och kramades. Lite snuttefilt och mamma. Vi sjöng "Lilla snigel" ca 23 ggr. Sedan var hon okej. Det var utflykt och lek på stora gården på gång, vilket hjälpte. Mycket!

Så nu ska jag krypa ner under täcket i fosterställning. Imorgon är det fredag. Då är Ebba ledig, då får hon vara hur mycket nakenfis hon vill.

Gulle Oscar!

Efter skola & dagis brukar vi leka på gården hemma om vädret tillåter.
Jag och Ebba lekte en stund, medan killarna gick in.
Vi spelade lite boll, röjde runt med kompisarna och härjade i sandlådan med bla Oscar snart 2 år.
När det var dags att gå in så klappade Oscar mig fint på kinden.
Jag fick en flashback. Hur det var att vara 2 år och äta sand.
Hans sandiga vante passerade nämligen min mun medan jag pratade.
Hans mamma skrattade gott och det hade jag också gjort om det var ombytta roller.
Jag spottade många gånger och knastret är fortfarande kvar.

Vi har klagat länge på all kattskit i sandlådan och vad den gör för barnen som äter den. Nu lär vi se inom kort hur bra man mår av den...

Duktig tjej!

I helgen så vaknade barnen som vanligt extremt tidigt istället för tidigt.
Maken är snäll och går upp med dem först, det är kärlek minsann!
Vid 7-snåret brukar det vara min tur så att han kan lägga sig en sväng.
Barnen tröttnade snart på sin frukost och smet in på rummet. Som med alla barn vet man att när det är tyst då är det bus på gång. Likadant med mina barn.
Tyst.
Då oroar sig mamman. Hon bestämmer sig för att testa om sonen lyssnar.
-"Kalle vad gör ni?"
-"Leker med djuren."
Då får mamman en känsla av att hon har flyttats till ett amerikanskt hem där hunden hämtar tidningen, kaffet står på när man vaknar och en frukostbuffé med tjocka pannkisar står framdukad när man vaknar.
Den känslan vågade jag inte lita på i många sekunder. Jag bor inte i USA i en stor vit villa med en veranda där det står en hammock sommar som vinter.
-"Vad gör Ebba då?"
-"Hon ritar på bokhyllan."

Hon hade kunnat rita med en spritpenna, men valde blyerts, expediten hade numera gråa kanter.
Men visst var hon duktig som bara gav mamman suddjobb?

Fet-nere

Handen upp den som kalkar av sin kaffemaskin var 40:e bryggning! Detta ska man tydligen göra...
Min hand är fastklistrad på låret.

Vinkelivink

Vet ni vad jag verkligen gillar när jag kör bil?
Det är att stanna vid övergångsställen och släppa förbi gångtrafikanter.
Ja jag vet att jag måste, de har ju liksom företräde. Men det bästa är den nervösa vinken som tack för hjälpen. Det är nåt visst med den där, "tack för att du stannade-, undrar om du ser att jag tackar-vinken". En del håller huvudet rakt fram, men sneglar med blicken och lyfter handen diskret som en liten vink.

Jag tycker också det kan vara jobbigt att tacka för detta när jag promenerar. Men det är ju som sagt lag på, så jag ber barnen vinka istället! Annars är jag nog den som vinkar ordentligt. Diskret är liksom inte min grej.