Jakten på plånboken

I morse var det kaos hos oss. Måndagmorgon, båda barnen ville till dagis kl 7, men vi ska vara där kl 9. Vi utnyttjade tiden med ritande, Tjorven och Bakugan. Ebba hade ett stort önskemål att få bada med sin docka precis när vi skulle gå, när mamman då sa nej blev hon rent ut sagt skitförbannad.
Tvättmaskinens första rond var slut när vi skulle gå, så jag ville få den hängd innan vi gick. Det borde jag ha struntat i och bara ha stängt dörren om klädhögen. Här passar nämligen mina barn på att röja järnet. Med alla kläder på. Kalle "skulle bara", Ebba sprang runt i lägenheten med grusiga skor och skulle minsann åka hiss själv.
Redan innan vi gick hade jag fått flera svettattacker, därför beslöt jag mig för att strunta i jacka och bara ha en tröja eftersom det faktiskt är VÅR nu!
Big misstake...
Jag är ingen cashmänniska, kreditkortet rular, så plonkan fick snällt följa med liggandes i suffletten på vagnen. Där brukar den alltid ligga. Alltid säker.
Idag hände något nytt.
Väl framme vid dagis lämnar vi Ebba, Ebba hoppar ur vagnen och båda barnen springer in.
Jag samlar ihop de kläder som skulle med, diverse leksaker som tas med på eget bevåg osv.
Här noterar jag att plånboken inte är med. Men jag har gått in i någon slags koma, det påminner om ens hjärna när man ammar. Då lägger man nycklar i kylen och nappflaskan i handväskan.
Jag tar alltså för givet att det är något liknande som har hänt och väljer att inte flippa på dagis.
När barnen är lämnade går jag samma väg tillbaka, jag frågar den lokala butiken om något kommit in och jag frågar även den stora skolans expedition om någon vänlig själ lämnat in plonkajäveln. Njet blir svaret.
Jag kommer hem och vänder upp och ner på varenda legolåda, tvättkorgen, soffkuddar, mösslådor, m.m. Jag tittar i kylen, sophinkarna (inkl bajsblöjehinken) och i tvättmaskinen utan resultat.
Jag har väl letat för dåligt på vägen tänker jag och drar fram stålhingsten med det chockgröna bockstyret. Jag passerar Börje Salming och hans tjej. Jag tror de blev avundsjuka på min snygga cykel, tror inte ni det med?
Jag tar samma runda på dagis, varje avdelning, tom kocken, rektor och biträdande rektor får ett besök av mig. Nu börjar jag känna paniken, det syns nog. Stirrig, galen blick.
När jag kommer hem från den rundan börjar jag ge upp och vill helst sätta mig och gråta en stund. Det hade säkert varit skönt och befriande.
Istället spärrade jag kortet och gjorde en polisanmälan.
Dagen går åt att vända ut o in på alla lådor och skrymslen igen.
När jag och maken ska hämta kidsen visar han dels en sida där han verkar kriminell, men även en sida som visar att han älskar mig. Han hävdar att om någon har hittat denna skatt, utan cash så slänger man den nog i soptunnan. Min älskade man kollade i varenda liten hundbajspåselämningshink och soptunna på vägen. Det är väl kärlek?
Vi hittar fortfarande ingenting. Här peppar jag mig själv med att det inte är så jävla farligt.
Man kan beställa nya kort osv.
Jag ångrar mig också djupt här att jag inte har skaffat mig ett pass sedan jag gifte mig. Det står alltså mitt flicknamn i passet. Jag tyckte att jag skaffar ett när jag ska ut och resa. Så ska man inte tänka. Helt plötsligt har man inget personbevis.
Väl hemma igen så börjar jag förstå att det kunde varit värre och jag måste nog börja andas igen.
Då ringer min man som tagit en liten längre runda med Ebba, en dagispappa har hittat plånkan!
På dagis! På barnvagnsparkeringen, där jag under min andra letarrunda la mig raklång och såg skitdum ut. Där hittar han den.

Tack Niclas!!!